Jag såg precis klart sista avsnittet av Våra Vänners Liv. Som många andra satt jag där i slutet och tjöt av lycka och tänkte: när ska det där hända mig? Ni vet, sån där lycklig kärlek som bara finns på film. Men det är kanske så att den finns i vanliga liv också, inte riktigt lika storartad men den finns där. Det gäller kanske bara att se när det händer och njuta fullt ut av stunden. Låta bli att tänka på det som kommer sen. Vad man ska göra, vad man inte borde göra. I mitt fall så är det i alla fall jag med mina tankar och framkallade ångest som tar bort det magiska i vissa stunder. Så från och med nu är det jag som ska njuta av allt bra och fint som händer istället för att ha ångest över det som inte sker.