Panik!

Panik, det är mitt nya tillstånd. Och det finns hela tiden med mig. Helt plötsligt sköljer det över mig o jag hamnar på botten. Jag får en väldigt obehaglig känsla och undrar om det är värt det?! Undrar om det är meningen att man ska må så minst en gång om dagen? Ska inte livet vara roligt?! Iaf mest kul...?

Det värsta är att jag vet om paniken och borde lära mig att avstyra den, jag borde ha lärt mig att hantera den men det går inte! Jag tycker inte om mig själv när jag får panik, jag gör så konstiga saker då. Framförallt tänker jag konstiga saker, som kanske inte är sanna. Det är jobbigt. Inte kan jag äta heller, tur att ingen tvingar mig.

Kan den inte bara lämna mig ifred?