Tid och rum spelar roll

I torsdags åkte jag hem till Gävle för andra gången på alldeles för kort tid. Jag har inte varit hemma i Umeå på tre helger så nu vill jag helst bara vara hemma hela tiden, jämt. Jag vill inte gå på föreläsningar och jag vill absolut inte gå på seminarier om diskursanalyser. Jag vill inte jobba heller men det är väl bara till o ta sig i kragen o göra det ändå. Jag kom ju upp imorse iaf o for iväg till IKSU för att gå på veckans bästa spinningpass. Känns ändå skönt när jag kommer hem klockan 8 och dagens träning är bortgjord. En bra start på dagen! Lite energi fick jag med mig därifrån. Tänk att musik kan peppa en så mycket.

Helgen i Gävle va bra, fick träffa min gudmor som genast beställde en mössa och en fuskpolo. Jag stickar för fullt och det ska nog inte ta så lång tid det där. Jag har inte tröttnat på att sticka än o det känns bra. Ikväll kommer Moa hem också så då kan vi fortsätta med våra sticka-och-lyssna-på-Sookie-Stackhouse-kvällar. Mysigt!

I övrigt så är väl livet ganska bra, känns som att dagarna rusar iväg o jag hinner inte med. Vill helst bara göra roliga saker hela tiden och då med roliga människor. Jag har aldrig förstått grejen med att dela upp folk o folk. Varför kan man inte bara göra saker tillsammans? Och varför måste det kännas så allvarligt att hitta på saker ibland? Varför ska det kännas så svårt och komplicerat när det egentligen inte alls är det? Handlar det bara om prioriteringar, eller? Vad ska man då känna om man inte prioriteras?