Vad hände?

Jaha, nu blev det ju så där som det inte skulle bli. Jag skulle inte göra som jag gjorde och det visste jag ju. Jag hade bestämt det. Lovat mig själv. Jag är konsekvent fast åt fel håll. Konsekvent åt det där hållet som jag försöker att välja bort men inte lyckas med. Fan. Jag tänker att jag ska göra si eller så och det och det. Vad fan gör jag då? Jo, tvärtom eller ingenting.

Go fuck yourself.

Love is a lie

Helgen i Gefle va bra. Det var roligt att träffa mina gamla pärlor och kvällen toppades med att sis va med nästan hela kvällen. Det va ett bra tag sen och det gjorde mig glad. Förkylningen blev dock värre av allt festande så jag har varit hemma hela veckan och ägnat mig åt att försöka bli frisk. Det går segt. Fast idag känns det lite bättre. Tur att internet finns så jag inte behöver känna mig ensammast i världen.

Jag har börjat kolla på Mad Men. Jag vet inte vad jag ska säga om den serien. Jag gillar den med största motvilja. Den är egentligen hemsk, sexistisk och jättejobbig o titta på. Även om den ska skildra hur det va på den tiden så får jag en klump i magen av hur illa det va och faktiskt fortfarande är. Inte så där direkt men ändå. Får man titta på Mad Men om man är genusvetare? Jag tänker så här: Välj dina strider Ems, du får fortsätta titta. Men det är med viss ambivalens. Jag vill helst hoppa in i serien och röra om lite, dela ut några bitchslaps och hoppa ur igen. Aja, jag är trots allt en seriejunkie så jag får stå ut med ambivalensen för nu tror jag bestämt att jag ska se ett avsnitt till.

It's just an illusion

Praktiken har börjat! Jag går upp klockan halv 8 varje dag. Jag satt o funderade på när jag senast hade fasta tider o passa varje vecka och kom fram till att det va sommaren 2007 när jag jobbade här i Sthlm. Efter det har jag haft jobb med oregelbundna tider och pluggat på ännu mer oregelbundna tider. Det känns lite konstigt men helt okej. Jag gillar ju rutiner, egentligen. Framför allt så blir jag påmind om att man ska äta frukost, lunch och middag. Jag har skött mig exemplariskt i tre dagar. Det blir bra det här.

Familjen är åter i Sverige efter deras tripp till Argentina. Det känns så bra, jag tror att jag har saknat dom mer än vad jag visste. Det slog mig så här i efterhand. Känns bra att dom inte är så långt borta och att jag numera kan åka dit över en kväll om jag vill. Det har inte gått på 4 år.

Jag känner mig äntligen normal i benet igen. Det blev nått fel någonstans i det efter mitt fall i tunnelbanan. Fy fan, hoppas jag slipper vara med om det där igen. Förhoppningsvis ska jag slippa det eftersom jag borde bli mer uppmärksam efter det där.

I helgen är det jag som ska åka hem till Gävle på 26års fest. Det ska bli kul att träffa alla igen och jävligt skönt att åka bil. Tack Kakan!

Livet på Pastellen

Nu har det snart gått två veckor sen jag lämnade mitt kära norrland och Umeå. Jag hade ordning och reda här i slutet på förra veckan men det hände något. Jag gick på stan o kom hem o slängde alla saker runt omkring mig, jag gick o hämtade min symaskin hos DHL. Vipps så ligger det saker överallt. Men jag har inte varit hemma så mycket under helgen, jag får skylla på det.

Jag har i alla fall spacklat, slipat och nu målat om vrån i hallen så det är klart nu. Nu ska det bara torka så att jag kan sätta upp tavlorna o fixa till lite. Så nu kan jag alltså fixa till hela lägenheten och det ska jag. Men jag har blivit sjuk o vill helst att någon annan ska städa åt mig. För att sen bädda ner mig i sängen o stryka mig på kinden o säga att allt blir bra. Det börjar kännas konstigt att min familj är på andra sidan jorden o jag känner mig ensam.

I lördags va jag, Marina och Johanna på Strand och lyssnade på Reggae. Det va så trevligt och vi kom fram till att det blir trevlig stämning när det är reggae, precis som i somras när vi va på URF. Vi dansade iaf till sköna reggaetunes and life was great. När jag och Johanna skulle hem stod vi i vanlig ordning o väntade på att folk skulle kliva av tunnelbanan för att sedan gå på. Men det va ingen som gick av så jag klev på men då kom ett helt gäng killar som visst skulle av. Jag tog ett steg åt sidan, hejbara! Nästan hela benet bara försvann. Jag hade givetvis lyckats sätta foten mitt i the gap. Jaha, så där satt jag på golvet med bara halva låret ovanför marken. Johanna skrattade, vilket jag också skulle ha gjort om det inte va jag som satt fast. Jag fick iaf hjälp av några snälla människor upp men tyckte att det va jävligt pinsamt. Väl uppe på marken igen går det förbi en snubbe som också ramlar ner med ena benet. Det kändes skönt för mig att inte vara ensam om denna pinsamma händelse. Speciellt eftersom den andra som ramlade va polare med snubben som spydigt sa "så går det när man kliver på innan man låter andra gå av". Det är ett roligt minne iaf som jag blir påmind av varje gång jag tittar på mitt vänstra ben som har några stora blåmärken. Tur att dom försvinner! :)