Livet på Pastellen

Nu har det snart gått två veckor sen jag lämnade mitt kära norrland och Umeå. Jag hade ordning och reda här i slutet på förra veckan men det hände något. Jag gick på stan o kom hem o slängde alla saker runt omkring mig, jag gick o hämtade min symaskin hos DHL. Vipps så ligger det saker överallt. Men jag har inte varit hemma så mycket under helgen, jag får skylla på det.

Jag har i alla fall spacklat, slipat och nu målat om vrån i hallen så det är klart nu. Nu ska det bara torka så att jag kan sätta upp tavlorna o fixa till lite. Så nu kan jag alltså fixa till hela lägenheten och det ska jag. Men jag har blivit sjuk o vill helst att någon annan ska städa åt mig. För att sen bädda ner mig i sängen o stryka mig på kinden o säga att allt blir bra. Det börjar kännas konstigt att min familj är på andra sidan jorden o jag känner mig ensam.

I lördags va jag, Marina och Johanna på Strand och lyssnade på Reggae. Det va så trevligt och vi kom fram till att det blir trevlig stämning när det är reggae, precis som i somras när vi va på URF. Vi dansade iaf till sköna reggaetunes and life was great. När jag och Johanna skulle hem stod vi i vanlig ordning o väntade på att folk skulle kliva av tunnelbanan för att sedan gå på. Men det va ingen som gick av så jag klev på men då kom ett helt gäng killar som visst skulle av. Jag tog ett steg åt sidan, hejbara! Nästan hela benet bara försvann. Jag hade givetvis lyckats sätta foten mitt i the gap. Jaha, så där satt jag på golvet med bara halva låret ovanför marken. Johanna skrattade, vilket jag också skulle ha gjort om det inte va jag som satt fast. Jag fick iaf hjälp av några snälla människor upp men tyckte att det va jävligt pinsamt. Väl uppe på marken igen går det förbi en snubbe som också ramlar ner med ena benet. Det kändes skönt för mig att inte vara ensam om denna pinsamma händelse. Speciellt eftersom den andra som ramlade va polare med snubben som spydigt sa "så går det när man kliver på innan man låter andra gå av". Det är ett roligt minne iaf som jag blir påmind av varje gång jag tittar på mitt vänstra ben som har några stora blåmärken. Tur att dom försvinner! :)