Följ mig en dag

Ibland tänker jag att jag skulle vilja se mitt liv på film. Inte hela mitt liv så klart, det skulle ju inte vara så kul kanske. Men vissa sekvenser av en dag skulle jag vilja se utifrån. Typ när jag sminkar mig och står där framför spegeln fullt fokuserad på ögonfransarna, så jag lägger inte märke till att munnen är öppen och tungan nog hänger ut lite. Eller typ när jag åker hiss själv och pratar med min spegelbild. Gärna på engelska för det låter ju så jävla häftigt. Jag kan förbereda hela samtal för mig själv på engelska. Ni vet sådär när man tänker, om den säger si då ska jag svara så. Och allt sker på engelska. Det är ett väldigt dåligt sätt att förbereda sig på. Jag kommer ju troligtvis inte att ha den påhittade diskussionen och om jag skulle det, så anar jag att den jag pratade med skulle bli något förvånad om jag började snacka engelska. 

En annan sak jag skulle vilja beskåda utifrån var när jag igår hoppade av bussen och gick till jobbet med en kollega bredvid mig och en annan en bit bakom. När jag kommer in i hissen på jobbet upptäcker jag att min klänning liksom har fastnat på nått konstigt jävla sätt under ryggsäcken. Ni vet, det kan bli så ibland med vissa väskor. En är ute och går i lugn och ro, misstänker inte att väskan man går runt med är en jävla elaking som i varje steg drar upp kjolen lite, lite grann. Ja, så hade det iaf blivit igår och min klänning satt typ på halva rumpan. Det här kom jag alltså på i hissen. Kollegan som gick bakom måste ju ha sett det hela och sa INGENTING. Mansfolk! Inte hade jag nå svarta diskreta trosor på mig som liksom smälte in i min i övrigt ganska mörka klädsel. Nej, dagen till ära hade jag vita trosor. Jag har ju för fan aldrig vita trosor! Den här lilla promenaden hade jag gärna sett utifrån, och jävlar vad jag hade skrattat. Nu drog jag istället lite diskret ner klänningen och undvek ögonkontakt med den tigande kollegan under resten av dagen. 

Jag menar, va fan?! Ser man nån som går med klänningen på halva rumpan så säger man väl till?