Avslappnad?!

Jag har haft en bra helg! Brännboll, sol, grillning och öl med trevliga människor. Tiden går så jävla fort och jag känner hur paniken sakta men säkert smyger sig på igen. Folk börjar åka hem! Jag vill inte att det ska ta slut, det har ju nyss börjat! Jag är ingen sån där avslappnad nonchalant typ som kan luta mig tillbaka o tänka: Det blir bra det här, det ordnar sig o jag behöver inte göra nått åt det. Jag vill VETA att det blir bra o gärna hur det kommer gå till. Tålamodet börjar dessutom sina... Helvete.

Jag har jobbat idag på morgonen, det gick bra med tanke på att min vänsterfot är lite skadad. Det är inge bra o GÅ hem från stan till ÅC efter krogen i skor som man vanligtvis inte går i. I berusat tillstånd känner man liksom inte riktigt den där vattenblåsan som bildas heller. Jag hade försökt styra bort det problemet med ett compeed-plåster men det gick inte. Drog bort det när jag kom hem eftersom det satt på sniskan och då föjlde skinnet med. Det gjorde ont. Jag lyckades bli stämplad av nån brud på Invito också så ovansidan på foten har ett klackmärke o är blå. Jag är allmänt blåslagen, hittar nya blåmärken hela tiden o jag fattar inte var de kommer ifrån.

Lördagen bjöd inte på så mycket sömn så jag är väldigt trött o känner mig väldigt känslig just nu. Lite uppgiven o lite som en 4 åring som inte får den där glassen eller va fan som helst, jag vill typ ligga på backen o sparka o slå o säga: Men jag VILL!! Du är dum!

Men va fan hjälper det?