Hemma igen

London va underbart! Jag och Tove har njutit av livets goda: öl, mat och gott sällskap. Vi hann se både Marcus Foster och Bobby Long och jag blev så där töntig som en 14 åring som är kär i hela Backstreet Boys. Fast jag blev kär i Marcus Foster då. Underbar musik och jävligt bra live, helheten är fläckfri. Skorna, jeansen, skjortan, västen, guran, skägget, håret! You name it, he's got it! Jag vet att det är lite sent att skaffa sig sånna här förälskelser i kända personer men det går inte att låta bli. Jag gick förbi honom på puben The Albany och stötte i hans arm, jag har alltså rört Marcus Foster, det känns bra :)

Förutom att dricka öl och gå på spelningar så ägnade vi oss åt shopping, jag ägnade mig åt shopping i massor. Det va inte riktigt enligt planen men jag överlever.

Så, i måndags drog vi hem till Sverige igen och jag blev hämtad av Amanda på Arlanda. Eftersom hon numera har körkort körde hon hem. Det känns bra att vara hemma och jag vill inte riktigt åka upp till Umeå igen. Det kommer att gå bra eftersom jag o Tove har planerat en massa äventyr plus att Micke ska vara däruppe. Ändå känns det jobbigt. Jobbigt att vara ifrån mamma o pappa, ännu jobbigare att vara ifrån Amanda. Känns fel att inte vara kvar här o ha mina kompisar att hänga hos, fel att inte ha så nära till Uppsala och Stockholm där det finns ännu fler jag vill träffa. Det är till och med närmre till Sundsvall härifrån än från Umeå.

Tisdagen var bra, trevligare än på länge. Förvirringen är dock mer påtaglig idag, begäret med. Hur fan ska man stilla det när det inte går att göra nått åt det utan den man vill ha...?