Måndag 23 augusti 2010

Jag är rent generellt inte van att umgås med människor som är yngre än mig. Jag har liksom aldrig gjort det. Kände knappt nån som va född samma år som jag själv förns jag började på universitetet. Även fast vi är lika gamla så har jag ju jämt tyckt att jag nog egentligen va född 84 ändå och därför känt mig som ett år äldre. Den känslan försvinner ju efter ett tag när man har lärt känna en person men från början så finns den alltid där. Ibland känner jag mig mycket äldre än vad jag egentligen är och andra gånger känner jag mig som en liten skitunge. Tänk vad situationsbundet allt är egentligen. Egentligen så handlar det nog bara om anpassning. Man blir så gammal som man umgås. Och hur härligt är det inte att få vara astöntig ibland?

Ibland undrar jag när saker och ting ska vända och bli annorlunda. Jag fattar ju att mycket är upp till mig själv och att det är jag som måste prova andra sätt att göra saker på. Men det är svårt att bryta mönster och ta sig i kragen. Och om man alltid fick som man ville skulle man väl kanske inte lära sig så mycket om livet? Typ som om man skulle gå runt o ha roligt jämt, då skulle ju det till slut bli normaltillståndet och därav inte lika kul. Men det är jobbigt att gå o vänta på nått som man egentligen inte vet vad det är och som man gör upp en bild av. Bilden är ju alltid så jävla bra och det gör ju att väntan och längtan blir mycket jobbigare än vad den skulle vara om man bara visste vad som väntade. Jag försöker sluta vänta men längtar ändå...