Sitter här o lyssnar på Robyns Body Talk pt. 1. Hon är fan grym. Jag vill faktiskt gå o se henne på Popaganda. Finns det bara biljetter kvar när jag får lön så ska jag köpa en.
I övrigt så känns det som att jag slits mellan hopp och förtvivlan, lycka och ångest. Varför utsätter man sig för sånt? Saker som ger mer ångest än lycka borde man väl ändå välja bort? Varför är det så svårt? Är det för att man hoppas in i det sista? Och är det för att man hoppas så innerligt som det skiter sig till slut i alla fall? Jag önskar ibland att jag kunde plocka ut batterierna från vissa delar av mig själv. Så man inte hade nått val liksom. Just den delen som blev så intensiv skulle va avstängd. Självdisciplin är inte min starka sida. Jag är fullt medveten om det men kan ändå inte lägga band på mig själv. Så jävla kasst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar