Åksjuk?

Ett tips! För att undvika illamående och åksjuka när du åker tåg - ÄT! Hela tiden, det funkar.

Filosoferande

Det är strålande sol ute idag och jag har inte gått utanför dörren än. Jag sitter mest och funderar på livet och har kommit fram till att samhället är väldigt, om inte fullständigt, fokuserat på tvåsamhet. Vill du låna pengar på banken är det lättare om man är två, vill man renovera och använda rotavdrag är det bättre om man är två. Vill man ha någon att umgås med i ur och skur ska man ha en partner. Det är ju så när man är två, speciellt om man bor ihop. Då finns det alltid någon där på morgonen som man kan hitta på saker med. Det är alltså inte nödvändigt att ringa till en vän för man är sällan ensam.

Det är en helt annan situation om man som jag är singel och vaknar ensam varje dag. Jag tycker att det är ganska skönt men kan sakna det där självklara umgänget. Det som man inte ens behöver fundera på, för det finns där och det är bara så givet. Jag kan ibland känna att jag inte hör hemma någonstans och att dom jag helst vill ha nära är så utspridda att jag känner mig rotlös. Vart hör jag hemma? Vem är min person? Det är inte så lätt att träffa nya nära vänner i vuxenlivet och de flesta har redan sitt. Just precis nu känner jag att jag behöver fler personer i min omgivning som inte har en partner och som inte har sin familj i den här stan. Fler personer som befinner sig i lika situation som jag. Fler personer som vill umgås och hör av sig till mig för att dom vill göra det ena eller det andra. Fler personer som inte lever i en relation men som vill ha det där självklara hänget.

Vart fan hittar man dom?

Sol

Varför sätter jag mig alltid i den soliga delen av bussen, pendeln, bilen? Hatar det.

Ylle!

Ikväll har jag varit på Parkteaterns uppsättning av Kåldolmar och kalsipper. Det var helt fantastiskt! Vilken jävla grej. Ni som inte vet vad jag skriver om, lyssna på HELA den här:

http://open.spotify.com/track/7rMB8ClW6M0jO31SWrMYae

Där har ni hela historien om Yllet och social rättvisa. Nått alla ska lyssna på. Jag minns att jag lärde mig och sjöng Ylle på dagis. För jo, det hette dagis på min tid och ja, på åttiotalet fanns det ändå nån slags ambition att lära barn att om yllet. Jag önskar bara att jag fick lära mig hela historien om Yllet. Det är bara FÖR bra. Älskar göteborgskan i länken ovan och även om det inte pratades göteborgska i pjäsen ikväll så satt vi utomhus i kvällssolen och kände peppen. Nationalteaterns Kåldolmar och kalsipper är lika aktuell idag som den va för 30 år sedan.

Kämpa, dansa och rösta (rätt=rött)!

Följ mig en dag

Ibland tänker jag att jag skulle vilja se mitt liv på film. Inte hela mitt liv så klart, det skulle ju inte vara så kul kanske. Men vissa sekvenser av en dag skulle jag vilja se utifrån. Typ när jag sminkar mig och står där framför spegeln fullt fokuserad på ögonfransarna, så jag lägger inte märke till att munnen är öppen och tungan nog hänger ut lite. Eller typ när jag åker hiss själv och pratar med min spegelbild. Gärna på engelska för det låter ju så jävla häftigt. Jag kan förbereda hela samtal för mig själv på engelska. Ni vet sådär när man tänker, om den säger si då ska jag svara så. Och allt sker på engelska. Det är ett väldigt dåligt sätt att förbereda sig på. Jag kommer ju troligtvis inte att ha den påhittade diskussionen och om jag skulle det, så anar jag att den jag pratade med skulle bli något förvånad om jag började snacka engelska. 

En annan sak jag skulle vilja beskåda utifrån var när jag igår hoppade av bussen och gick till jobbet med en kollega bredvid mig och en annan en bit bakom. När jag kommer in i hissen på jobbet upptäcker jag att min klänning liksom har fastnat på nått konstigt jävla sätt under ryggsäcken. Ni vet, det kan bli så ibland med vissa väskor. En är ute och går i lugn och ro, misstänker inte att väskan man går runt med är en jävla elaking som i varje steg drar upp kjolen lite, lite grann. Ja, så hade det iaf blivit igår och min klänning satt typ på halva rumpan. Det här kom jag alltså på i hissen. Kollegan som gick bakom måste ju ha sett det hela och sa INGENTING. Mansfolk! Inte hade jag nå svarta diskreta trosor på mig som liksom smälte in i min i övrigt ganska mörka klädsel. Nej, dagen till ära hade jag vita trosor. Jag har ju för fan aldrig vita trosor! Den här lilla promenaden hade jag gärna sett utifrån, och jävlar vad jag hade skrattat. Nu drog jag istället lite diskret ner klänningen och undvek ögonkontakt med den tigande kollegan under resten av dagen. 

Jag menar, va fan?! Ser man nån som går med klänningen på halva rumpan så säger man väl till?

Mot Gefle

Dags för en ny tågresa då. Sitter här med solen rätt i ögonen men vågar inte riktigt dra ner gardinen. Den täcker ju dom bakom också. Och eftersom svenskar överlag är av åsikten: MAN SKA NJUTA OCH TA VARA PÅ VARENDA JÄVLA SOLSTRÅLE MAN KAN FÅ FÖR SNART REGNAR DET, så vågar jag inte ens röra gardinen.

Dessa beslut!

Jag ska åka från jobbet till söder. Ska jag ta pendeltåget eller bussen/tunnelbanan? Kollar hur lång tid det tar och det är ingen jättestor skillnad. Men nu när jag väl har satt mig på det förbannade tåget så ångrar jag mig givetvis. För bussen/tunnelbanan går nog liiiite snabbare ändå. Fast det är klart, jag valde ju bort det för att slippa byta och för att slippa svettas. Fan va jag avskyr varma bussar, ska nog va nöjd ändå.

Humöret

Tänk va humör kan skifta. Mitt kan då ändras flera gånger per dag. Ena stunden känns allt bra. Frid och fröjd. Sen helt plötsligt som från ingenstans kommer en känsla som gör att allt känns piss. Kanske är det därför det är så viktigt att omge sig med personer som gör en glad. Av den anledningen åker jag till Gefle idag. Dit där jag vet att jag duger precis som jag är. Till människor som har sett alla mina sidor och ändå tycker om mig, älskar mig. Det är precis vad jag behöver just nu. Mamma, Amanda, Camilla och Maria jag längtar efter er! Pappa med för den delen men han är ju i New Orleans och har det bra.

Köpenhamn

Men kan det inte bara bli onsdag nästa vecka snart?! Jag ska åka till Köpenhamn och njuta av livet. Det ser jag fram emot.

Usch!

Sitter på bussen på väg hem från jobbet. Det luktar sådär unket och plastigt som gamla ingrodda bussar kan göra. Jag mår liksom bara illa och försöker att andas så lite som möjligt.

Dilemma

Okej. Jag gillar inte att mitt deltagande i det offentliga rummet begränsas av en rädsla. Rädslan för att jag faktiskt skulle kunna bli överfallen. Jag vet ju att risken rent statistiskt sett är mycket liten men ändå, den ligger och lurar där bak i huvudet.

Så, att gå hem ensam från tunnelbanan är ett dilemma. Ska jag lyssna på musik för att distrahera mig själv från eventuella ljud som skrämmer mig och i värsta fall bli överraskad om jag blir överfallen? Eller ska jag låta bli att lyssna på musik utifall någon smyger sig på mig bakifrån så jag kanske har en chans att fly?

Ikväll valde jag musiken men det är fan inte en självklarhet. Jag satte iaf nycklarna mellan fingrarna och pinnade på. Det är helt enkelt förjävligt. Nån som känner igen sig?

SVT!

Blöder näsblod och kollar på Rederiet i det öppna arkivet. Tack för det, SVT!

Mitt mantra just nu

It's better to feel pain than nothing at all

Dubbelt upp

Jag håller på att spricka! Jag har så många och olika känslor i kroppen att det känns som att dom inte får plats. Det är lycka och olycka. Total klarhet och enorm förvirring. Jag vill fulgråta men också skratta hysteriskt. Jag är nöjd och missnöjd. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen...

En busschaufför

Det absolut bästa med att vara busschaufför måste vara att vinka till alla kollegor man möter på vägarna.

Tåget igen

Jaha, då sitter jag på ett tåg igen. Det blir mycket åka fram och tillbaka. Och många barn är det som skriker och ger huvudvärk. Tur att jag ska på kalas när jag kommer fram, med en treo som väntar dessutom!

Tåghelvete

Okej. Jag sitter på ett tåg till Gävle. Jag har sovit för lite den här veckan och jag har varit till naprapaten två gånger. Jag är så trött så jag vill grina och min rygg som jag har knäckt två gånger känns helt fucked up. Det blåser varm luft från väggen och jag svettas om fötterna. Samtidigt fryser jag om axeln.

Fy fan va tiden går långsamt ibland.

Nytt år

Jag kan inte direkt påstå att jag har haft någon lust att uppdatera här. Jag har fullt upp med nya jobbet och är ganska mör när jag kommer hem på kvällarna. Att sitta framför datorn är inte prioritet nummer ett. Jag har faktiskt knappt öppnat min dator sen innan jul. Det känns som att det blir lite så när jag inte pluggar. Jag behöver liksom inte datorn lika mycket. Allt går ju att fixa via telefonen. 

Hur som helst så trivs jag utmärkt på mitt jobb. Alla är trevliga och snälla. Och idag köpte jag mig ett träningskort. Ett år. Det känns jättebra och ja, nu jävlar liksom!